Vi "klarat"...

Som man säger på väskötska!!
För 3 veckor sedan lyckades vår vän Frida övertala oss att stara i appellen..
Och jag lät mig som vanligt övertalas ;)






Om jag ska vara riktigt ärlig så tycker jag att det är as tråkigt att spåra!
Men jag tänkte att det skulle bli en bra sporre till att ta tag i det på allvar, och om det inte skulle gå bra så kunde jag ju alltid...
1. Lära mig att man kanske inte alltid måste lyckas... Hrm..
2. Se det som ett träningspass.. Hrm..
3. Alltid dra mig ur.. Hrm..

Som om jag skulle tro på det själv... Hrm.. NOT!

Så då var det väl dags att presentera pinnarna för Wotan..(jag räknade efter i träningsboken hur många gånger jag ientligen hade spårat med honom och blev lite lätt stressad när jag kom fram till 11 skogsspår och 6 ängsspår, STRÅLANDE måste träna tänkte jag, Sagt och gjort! och börja genast träna framförgående!

Jag visade pinnarna och han tog den direkt.. KNAK.. Och den var i tre delar.. Lysande! Suck!
Skit samma hör jag mig sälv säga högt och så åker vi ner till åkern och lägger ett appellspår med 3 pinnar.. Går galant, missar en pinne bara :)

Så 10 ängsspår senare står jag där med slutet i handen och hör dommarna säga 9 och 9.
Jihooo! Då visste jag att det var klart;) för trots vår akilleshäl apporteringen troligen en 6a med allt tugg, så visste jag ju faktist att så jäkla illa kan det ju bara inte gå så vi skulle missa upplyttning ;)

Vi slutade på 6e plats utav 14 tävlande :)
Såå vi får väl se om detta var en sporre eller om det blir lägre sök i framtiden..



Ett stort tack till dagens dommare och medhjälpare!
Och självklatr till Frida... Min "finne i röven" TACK för att du puschar mig!